Vi hade vår lilla öppna träbåt med 20 hkr utombordsmotor liggande i Ekenäs hamn. I bilen brukade flickorna tala om hur fint det skulle bli att sova i båten och Sonja brukade somna redan då hon blev lyft ombord. Solveig somnade då motorn startade. Inklucive hämtning av dricksvatten från Dagmarkällan brukade det ta trekvart ut till vår ö där två pigga och utsövda flickor klev i land.

Första sommaren gick i byggandets tecken. Sonja var ute hon också, men då höll hon till i den blå bärväskan.

Höststormarna vräkte ner överbliven byggsand från berget till den steniga viken som andra sommaren var härligt barnvänlig. Och vattnet var klart och rent och varmt.

På vår del av ön hade skogen brunnit ner under fortsättningskriget. Detta hade varit ingenmansland och här kunde man ännu i början på 1960-talet, liksom i Helsingfors omgivningar på 1950-talet plocka granatskärvor var som helst. På varje kvadratmeter fanns säkert fem centimeterstora granatskärvor.
Sedan husbygget var avklarat följde städning av den närmaste omgivningen. Bort med stenbumlingarna. De kunde göra nytta som vågbrytare eller kanske rentav bli grunden för en brygga. Airi balanserade på stenarna och sköljde blöjor. "Mycket behändigare att göra det här än hemma på Drumsö."
Småfisk fanns det gott om och fisksumpen (t.v. om Solveig) var vårt skafferi.

såg jag att vågorna hade spolat bort min fina brygga som nu höll på att sänka båten. Jag fick bråttom att få lös båten och framåt eftermiddagen, då vinden hade lugnat sig, tömde jag barlasten av sten ur bryggan och drog upp den på berget.
Det var ett minirekord: den bryggan gjorde tjänst en natt.

Vågbrytarstenarna låg kvar i 30 år innan jag äntligen bestämde mig för att röja och ta upp dem på landbacken igen. Grunden för en altan fick de bli. Altanen är inte färdig än.