Domestikrummet, det lilla krypinet, hade jag förberett till
duschrum. Allt var klart för länge sedan så när som på
installationen av vatten, avlopp och gasoldriven varmvattenberedare. Efter dussinet
försynta påstötningar kom rörmokaren, vår granne
herr Geidel (tysk soldat som blev kvar i Finland efter första världskrigets
slut). När han var färdig efter ett par timmars arbete, hade han inte
alls bråttom till nästa jobb. Han ville prata. Och det hade jag ingenting
emot. Efter en halvtimme kom Airi in och viskade att nu var det dags. Men herr
Geidel ville fortsätta konversationen och som han var den enda kända
yrkesmannen på orten, var det viktigt med goda relationer. En kvart senare
kom Airi in igen och gav mig viskande en detaljerad lägesrapport. Det var
bråttom nu. Herr Geidel tände en ny Työmies. Söndag var
det.
Nåja,
vi kom fram till privatBB:t i god ordning och Solveig kom till världen
precis som hon skulle. Måndag, tisdag, onsdag var jag på tjänsteresa
i Vasa, så jag fick se min förstfödda på torsdagen. Personalen
på BB:t tittade något undrande på mig. Airi förklarade.
Våren kom och Airi med Solveig i famnen kunde njuta av sitt trädgårdsmästeri från föregående sommar. Här sitter hon på berget vid köksentrén på husets sydsida. Haga köping var en grönskande lummig idyll. - Herr Geidel bebodde villan i fonden.
Vi var medlemmar i Elanto (som i något skede påstods vara världens
största konsumentförening) och mottog tacksamt företagets papplåda
= babysäng, fylld med för en baby nyttiga saker. Airi klädde
in papplådan med vackert tyg så sängen blev riktigt snygg och
prydlig. Jag tror att Solveig trivdes i den. En hushållsvåg av märket
Record köpte vi åt henne för mk 1395:- och ett badkar av plast
för mk 2450:- ./. 25% rabatt. En barnvagn för mk 14600:- med rejält
stora hjul fick hon också. Det kan jag se av sparade kvitton. Barnvagnen
sov hon i på vår rymliga balkong och med mig som motor åkte
hon fram och åter i vardagsrummet när hon var på dåligt
humör. Närmare än så fick jag inte komma henne under babytiden,
för det skulle pappor inte.
Våren 1959 blev bilhandeln fri och jag skyndade mig att inköpa en förförande vacker Simca Elysée i två färger med vita däcksidor för mk 760000:-.
Hemma i vårt vardagsrum döptes vår förstfödda.. Airis bror Lasse och min släkting Nina Perklén var villiga gudföräldrar. Dopvittnena var inte så många, men nio kaffekoppar syns framställda på bordet bakom Lasse.
Solveig som var dagens huvudperson bar sig åt just så som barn på
den tiden skulle: hon syntes, men hon hördes inte (så särskilt
mycket åtminstone). Efter överstånden ceremoni ser hon ner
på sin omgivning från Airis trygga famn.
En snygg blå bärkasse skaffade vi oss att bära omkring henne i. Varför den var blå, minns jag inte. Kanske den inte fanns i andra färger. Bärkassen med Solveig placerade vi i baksätet i bilen, vår ljusblåvita Simca Aronde, när vi var ute och färdades. Säkerhetsbältena var ännu inte påtänkta.
Midsommaren 1959 åkte vi till Jämsänkoski. På bilden här
invid står Airi framför huset där hon föddes. På
stolen framför henne sitter hennes mor Hilma och bredvid henne står
hennes tant Vienos barn Aila 10 år och Olavi 8 år. Solveig ligger
i närheten och sussar i sin blå bärkasse.
Gå till Solveig i Haga (del 2)
Gå till berättelsens första sida