Den tredje augusti 1964 kom jag till Vår gård i Saltsjöbaden. Airi blev kvar med döttrarna i Finland och ordnade med flyttningen. Flyttgodset kom de första dagarna i oktober och några dagar senare mötte jag helsingforsbåten, lilla gamla Wellamo, som lade till vid Stadsgårdskajen. Först kom Solveig med Sonja vid handen nedför landgången. Naturligtvis har jag en bild av dem på landgången, men jag föredrar att minnas scenen framför att visa bilden.

Airi var väl förtrogen med Vår gård från tidigare besök där, första gången som avslutning på vår bröllopsresa (pengarna tog slut och på Vår gård i slottslika Skärtofta fick vi bo ståndsmässigt några dagar i väntan på båten till Åbo).

Saltsjöbadens köping kändes hemvan för mig som vuxit upp i en alldeles likadan miljö: Grankulla köping utanför Helsingfors. Airi och döttrarna trivdes också från första stund.

Här är vi på söndagspromenad i höstens första vintervita landskap i närheten av kyrkan. På bilden står vi på Tattby bro ("Tappebron" sa´ döttrarna) med den av Wallenberg byggda och till köpingen donerade Uppenbarelsekyrkan i bakgrunden. Wallenberg och hans hustru ligger gravsatta i ett kor i kyrkan.

En sommardag flera år senare bilguidade jag och Sonja gäster från Nya Zeland. "Här brukar vi åka skridsko på vintern", säger Sonja, då bilen rullar över bron. "Vardå", undrar våra långväga gäster. "Här", säger Sonja förvånat och slår ut med båda händerna. - "Det är is här på vintern". - "Kan man gå - - där?", undrar våra förbluffade gäster.

Stockholms skärgård är världsbäst, i synnerhet om man bor i den. Och det gjorde vi. In till Stockolm kunde vi komma med bil, med båt, med tåg. Det var 16 kilometer dit och där tog ju Mälaren vid. Med båt 16 kilometer rakt österut från Saltis kom vi till ytterskärgården och någon sjömil längre österut tog äntligen havet vid. Men det gick ju bra att segla inomskärs både norrut och söderut. Och långt!

Men nu var det vinter och vi fick lov att hålla oss hemmavid till vardags. Här har vi gått över isen till Sumpholmen (som inte är sumpig alls). Ett minnesmärke är rest här på holmen: en gång då seklet var ungt tog en utfärdsbåt från Stockholm i land här en söndag. Passagerarna trivdes så bra att de beslöt dekorera holmen!

Tänk vad sotig korv, som man grillat själv över eld som man tänt själv på vass och kvistar som man samlat själv, ändå smakar gott! Men så är korven inhandlad i Finland, av finsk kvalitet!

Vårt sovrum var väl tilltaget det också med sina modiga 30 kvm. Först placerade vi döttrarnas sängar vid en yttervägg, men den var för kall. Så här, vid en innervägg, är det perfekt.

Våra medhavda möbler räckte knappt till för vårt nya hem och när Vår gård erbjöd oss gardiner till de jättehöga fönstren, tackade vi och tog emot.

Vi disponerade ett tredje, möblerat, finrum också: salongen. Där ställde vi upp ett jättepussel som vi höll på med hela vintern. På ett par tre hjälpbord runt om fick detaljer ta form. På bordet i mitten låg först pusselbitarna och framåt våren det färdiggjorda pusslet. Sonja, den stumpan, imponerade stort. Hon brukade komma in, titta en stund, ta en pusselbit - placera in den precis där den skulle vara - och gå ut igen. Det upprepades gång på gång på gång hela vintern.

Min kusin Hjördis med man Harry och döttrar Haide och Marianne har kommit på besök. Haide (hon blev civilingenjör, liksom Solveig) är nästan tre år äldre än Solveig och väljer att sitta med vuxet folk i soffan. Marianne är tre veckor yngre än Solveig.
Tyvärr bor familjen nordost om Stockholm och umgänget blir mycket sporadiskt.

Här sitter vi i vårt vardagsrum. En Ackemålning skymtar på väggen. Mattan på golvet har Airi knutit själv.